Lite mer oro skulle inte skada..

I sin söndagskrönika i Svd 7 mars påpekar P J Anders Linder, med anledning av AstraZenecas nedläggning i Lund, att våra politiker borde skänka en tanke åt innovationsklimatet i Sverige, förutsättningarna för det välstånd de så gärna vill fördela.

Storföretagen är på väg att växa ur Sverige, och vi vet inte vad som kan ersätta dem. När jag började jobba med innovationspolitik var Sverige en industriell kolonialmakt, vi var hemmabas för ett oproportionerligt stort antal framgångsrika multinationella företag. Idag är många av dessa uppköpta – mer än 40% av företagens FoU bedrivs i företag med huvudkontor utanför Sverige. Och även de som nominellt är svenska ingår idag i globala värdekedjor och väljer fritt var det är bäst att lägga ny verksamhet – som illustreras av Håkan Erikssons flytt till Silicon Valley.

Vad kan vi då göra åt detta? Vi måste, som Anders Linder också skriver, se till att Sverige fortsätter att vara en attraktiv miljö att investera och driva företag i, och vi måste göra det mer intressant att starta och driva företag i Sverige. Men jag tror inte det räcker med bättre rambetingelser för företagande i allmänhet – även om detta är den grund som allt annat måste bygga på.

Sverige har också ett antal strukturella problem som behöver angripas med mer specifika förändringar i politiken. Mina synpunkter här gäller kopplingen mellan offentligt finansierad forskning och företagen – inte för att det är det enda som är viktigt utan för att det är det område jag kan något om.

Vi är ett litet land, i en avkrok av Europa. Även om Sverige skulle lägga ned en stor andel av BNP på forskning så kanske det inte räcker för att skapa kritisk massa: Sverige lägger den absolut största delen av offentlig forskningsfinansiering på det medicinska området, ändå har Pharmacia lämnat Uppsala och AstraZeneca lägger ned i Lund. Vi behöver därför fundera över på vilka områden, och med vilka medel, Sverige kan skapa miljöer med tillräcklig kritisk massa för att göra det attraktivt för globaliserade företag att stanna kvar och helst nyinvestera.

Med detta har vi väckt en förbjuden fråga i den svenska debatten: Är det tillåtet för några andra än forskarna själva att ha åsikter om vad vi ska forska om i Sverige? Kritisk massa kräver ju också att man väljer bort områden.. Verkligheten, inte minst på en teknisk högskola, ser redan idag annorlunda ut, men i de politiska högtidstalen är hyllningar av "forskningens frihet" allenarådande.

En andra fråga handlar om det offentliga forsknings-och innovationsssystemets struktur. Sverige är unikt bland avancerade länder genom att vi valt att lägga i stort sett all offentligt finansierat forskning inom högkolans väggar. Jämfört med t ex Sintef i Norge eller Fraunhofer i Tyskland är sektorn av tillämpningsinriktade institut mycket liten i Sverige, och har fört en krympande tillvaro under mer än 20 års tid. Det fanns en del goda skäl för den svenska politiken, men problemet är att man inte samtidigt givit högskolan spelregler som motiverat den att ta på sig en sådan bredare uppgift. Den hade inte behövt vara oförenlig med akademisk kvalitet – Stanford och MIT är akademiskt ledande miljöer samtidigt som huvuddelen av deras externa finansiering kommer från behovsstyrda finansiärer.

Att bygga argumentationen på den s.k. svenska paradoxen, att "verkningsgraden är låg som i ett gengasaggregat" tror jag dock är ett misstag. Det kan fungera som retorisk figur för att väcka uppmärksamhet, men det finns en uppenbar risk att den leder politikernas tankar i fel riktning. De offentliga FoU-investeringarna är inte anmärkningsvärt höga i Sverige, det "paradoxala" är relationen mellan företagens egna FoU-investeringar och tillväxten. Det finns många delförklaringar till denna synbara diskrepans, men den viktigaste är säkert att de svenska företag som står för huvuddelen av investeringarna ingår i globala värdekedjor. De skulle naturligtvis inte fortsätta att investera om de inte ansåg det vara nödvändigt, men avkastningen uppstår inte nödvändigtvis i Sverige. De höga FoU-nivåerna i Sverige är delvis historiskt betingade: Globaliseringen är ett nytt fenomen.

Pradoxargumentet leder politikerna fel på två sätt: De klarar inte av att hålla isär företagens utvecklingsinvesteringar och det offentliga forskningssystemet, och hävdar däfefter att högskolans forskning ger dålig avkastning, utan någon analys. När man sedan ska visa handlingskraft så inriktar man sig på "kommersialisering" av forskning, kanske den minst viktiga av högskolans bidrag till ekonomin (se t ex de s.k. innovationskontor som lanserades i forskninsgpropositionen 2008).

Ett tidsdokument..

1977 - för ett tredjedels århundrade sedan - höll jag som IVA-anställd ett föredrag för SNS lokalavdelning i Trollhättan, på temat "hur innovationer skulle ta Sverige ur krisen". Många av de frågor som jag tog upp känns fortfarande aktuella - man kan undra om inget hänt på ett tredjedels århundrade?

Den viktiga frågan är nog vad som saknades då - systemtänkande, globaliseringen och ett bredare innovationsbegrepp.

Innovation var något som skedde i de stora företagens FoU-avdelningar. Sen behövde man lyssna på kunderna, och vara uppkopplade mot högskolan för att få kunnig personal. Vi diskuterade hur företagen var organiserade internt (centraliserad FoU eller nära affärsområdena..), men inte behovet av att vara uppkopplade i nätverk med andra företag.

De stora företagen var svenskägda - de kunde ha stor del av försäljning och kanske även tillverkning utomlands (de hade en del redan runt förra sekelskiftet..) men strategierna lades upp på huvudkontoret i Sverige..

Begreppet "nya teknikbaserade företag" fanns inte ännu. Man kunde diskutera om stora eller små företag var mer effektiva i att ta fram innovationer, men tanken att de spelade olika roller i någon sorts ekologiskt system låg ännu i framtiden. FoU-chefens uppgift på ASEA eller Ericsson var att disponera sina interna resurser, inte att åka runt och skriva samarbetsavtal med en massa kaxiga avknoppningar på Ideon eller i Silicon Valley.

Innovation var fortfarande lika med nya produkter och processer, med FoU-avdelningen som huvudaktör. Att dessa behövde kopplas till nya sätt att göra affärer och organisera företaget sade man inte så mycket om. Man hade börjat röra lite i frågan om radikala innovationer mådde bäst av att utvecklas på armlängds avstånd från huvudkontoret - Gösta Wiking med Perstorp Innovation var dock en ganska udda fågel.

En bilhistorisk detalj: Saab skickade en chaufför för att hämta mig vid flyget. Han berättade stolt att under huven på hans Saab 99 dolde sig ett provexemplar av Saabs turbo, som man just annonserat men inte släppt på marknaden ännu. Han demonstrerade gärna vad den kunde prestera…

Struktur- eller innovationskris?

Föredrag för SNS-lokalgrupp i Trollhättan, den 17 april 1977.

• Industriproduktionen i Sverige har minskat mer än tre år i rad. Detta har aldrig tidigare hänt. Mellan 1/3 och 1/4 av industrin, stora delar av handeln, och nästan hela sjöfarten går med förlust.

• Investeringarna minskar och är inriktade på att minska behovet av arbetskraft. Investeringar för kapacitetsutbyggnad, eller nyetablering av företag sker i mycket liten omfattning. För att få pengar till den löpande verksamheten och undvika massavskedanden säljer många företag på export, till priser som inte ger full kostnadstäckning.

• Vi lever över våra tillgångar, i den meningen att vi förbrukar mer än vi tillverkar och kan köpa utifrån mot kontantbetalning, samtidigt som vi lever under tillgångarna i den meningen att industrin inte kan utnyttja hela sin produktionskapacitet.

Det här var några av huvudpunkterna i Erik Dahméns beskrivning av Sveriges ekonomiska läge, vid Spar-banksföreningens konferens för en månad sedan. Att Sverige befinner sig i kris är alla idag överens om. Enigheten är inte lika stor när det gäller vad som har orsakat krisen eller vad vi ska göra för att komma ur den. För högt kostnadsläge säger arbetsgivarna. För lite satsning på forskning och teknik,säger man från oppositionen och LO. Ingetdera är naturligtvis hela sanningen.

Den som sysslar med utvecklingsarbete inom industrin, vet att det tar lång tid innan ett utvecklingsprojekt börjar ge intäkter, och ännu längre tid innan volymen blir sådan att det ger utslag i balansräkningen.

I amerikanska studier har man kunnat spåra ett samband mellan företagens FoU-investering, och lönsamheten 8-9 år efteråt. Om vi i mitten av 1960-talet hade kunnat förutse den abnorma lönekostnadsutvecklingen under 1975-76 så är det kanske teoretiskt möjligt, att vi kunnat satsa på produktionsteknisk utveckling så att vi kunnat sälja till konkurrensmässiga priser med det kostnadsläge vi har idag. Men det hade då förutsatt att vi var betydligt bättre på FoU än t ex västtyskar och japaner.

Samtidigt kan vi inte skylla allt på kostnadsutvecklingen. Erik Dahmén har påvisat att vår konkurrenssituation började försämras redan under 60-talet, genom framväxten av nya industriländer i Japan och Tredje Världen, genom sjunkande transportkostnader osv. Detta förhållande doldes dock av t ex den tillfälliga stimulans som Sveriges medlemskap i EFTA innebar.

Mera intressant än att gräla om orsakerna till dagens kris är dock vad vi kan göra för att komma ur den. Våra råvaror, skogen och stålet, ger inte längre några självklara konkurrensfördelar. Delar av svensk stålindustri arbetar idag med ett negativt förädlingsvärde, det producerade stålet är mindre värt än malmen och kolet tillsammans.

Receptet blir då detsamma som i alla andra industriländer som befinner sig i liknande svårigheter: Satsa mer på forskning och teknik. Socialdemokraterna vill införa en strukturavgift som ska ge pengar till forskning och utveckling. Åsling talar om en femte AP-fond för teknisk forskning och utveckling.

Det är svårt att ur forskningsstatistiken få belägg för att vi satsar för lite på forskning och utveckling i Sverige idag. Svensk industri satsade under 1975, som är det senaste året vi har uppgifter för, över 3 miljarder på forskning och utveckling. FoU-kostnadernas andel av förädlingsvärdet ligger gott och väl på samma nivå som konkurrenter i andra länder. Ser vi på FoUs andel av bruttonationalprodukten så närmar vi oss snabbt samma nivå som dom största industriländerna. Det är alltså svårt att med utgångspunkt från FoU-statistiken med bestämdhet hävda att vi skulle satsa för lite på forskning och utveckling i Sverige.

Det ser ut som om politikerna än en gång håller på att glömma bort att teknisk utveckling bara är en del av industrins nödvändiga förnyelse. Det räcker inte att satsa mer pengar på teknisk FoU om man inte samtidigt ser till att satsa pengarna på rätt saker och att man har resurser att ta hand om resultaten av utvecklings- arbetet. En uppfinning blir en innovation först när man fått ut den på marknaden.

Vid Industriförbundets årsmöte presenterade Hans Stahle en analys av vad han betraktade som de tjugo mest framgångsrika företagen. Av blygsamhet hade han uteslutit Alfa Laval från listan.

Han redovisade sedan vad han ansåg vara dom framgångsrika företagens styrkepunkter. Det är en ganska intressant bild, som understryker, vikten av att koppla ihop sin produktutveckling med stark marknadsinriktning.

Det här är naturligtvis en subjektiv analys, men det finns mera objektiva forskningsresultat som pekar i samma riktning. Under de senaste tio åren har det börjat växa fram en omfattande forskning om hur innovationer kommer till, och vilka faktorer som påverkar om det kommer att lyckas eller misslyckas. En översikt över den här litteraturen publiceras inom kort som en IVA-rapport.

Ett genomgående drag i den här forskningen är mark-nadskontaktens betydelse. Det har länge varit en stridsfråga bland folk som sysslar med forskningspolitik, vilket som är den viktigaste drivkraften bakom innovationsprocessen, nya tekniska möjligheter eller nyupptäckta behov. Om man tittar på ett brett urval av innovationer visar det sig att mellan 2/3 och 3/4 har kommit till, genom att man uppmärksammat ett nytt behov och kunnat använda redan existerande teknik för att fylla detta. Den resterande tredjedelen har kommit till genom att ny teknik gjort det möjligt att lösa nya problem, eller lösa gamla problem bättre än tidigare.

Men som vi alla vet räcker det idag för det mesta inte med en god idé. De flesta innovationer kräver ett långvarigt och resurskrävande utvecklingsarbete. Resurser betyder naturligtvis i första hand pengar. Förutsättningen för att man skall satsa pengar på innovationer är att man räknar med att få igen dom. Detta borde vara en självklarhet men är det tydligen inte alltid.

Idag, när det går dåligt för Sverige talar alla om behovet av mera innovationer. Det går också att spåra ett klart samband mellan innovationstakten i samhället och det ekonomiska läget. Men tyvärr pekar det mesta på att det är innovationstakten som är den beroende variabeln. När ekonomin går bra har företagen pengar över som inte behövs för att klara nästa månads löneutbetalningar. Man ser också möjligheterna att göra pengar på ut-vecklingsprojekt. Konsumenterna har råd att efterfråga nya produkter.

Men pengarna är ju bara något som vi använder för att skaffa nödvändigt kapital, och inte minst personal med rätta kunskaperna. Detta förutsätter då att bådadera finns att köpa, och det är därmed inte oväsentligt hur våra högskolors forskning och utveckling ser ut. De större företagen är väl idag ganska internationella i sitt kunskapsutnyttjande, men även om man köper sin tekniska kunskap på världsmarknaden så krävs det högst kvalificerad personal för att vara en kompetent kund.

En speciell grupp av nyckelpersoner är dom vi kallar entreprenörer. Ett viktigt resultat av innovations-forskningen är att man har pekat på betydelsen av, att någon person engagerar sig totalt för ett projekt, och gör det till en - åtminstone temporär - livsuppgift att driva fram projektet genom en omvärld, som även om den inte är fientlig så i alla fall ganska trögrörlig. Det här tycks inte bara gälla nystartade småföretag, utan är kanske lika viktigt inom de stora företagen. Fallgroparna är så många för ett utvecklingsprojekt, så om det inte finns någon som ständigt prioriterar projektets framgång före andra arbetsuppgifter, så är sannolikheten mycket låg att man skall komma fram till ett lyckat resultat.

Vad kan vi då göra för att förbättra innovationsklimatet i svensk industri? Den viktigaste styrfaktorn, det allmänna ekonomiska klimatet, har vi inte mycket kontroll över. Om det står dåligt till med innovationsförmågan idag, vilket alltså är svårt att bevisa, så är det nog lika mycket ett resultat av, som en orsak till den ekonomiska situationen.

Låga vinstförväntningar och osäkerhet om framtiden påverkar naturligtvis viljan att ta långsiktiga risker. I den allmänpolitiska diskussionen om före-tagens självfinansieringsgrad, och vad som är acceptabel vinstnivå, tycker jag att man har glömt bort konsekvenserna för innovationsviljan. Just när det gäller att ta långsiktiga risker, vilket man måste göra, spelar det en stor psykologisk roll om det är egna eller lånade pengar man riskerar.

Oavsett hur vi bedömer nuläget så vet vi en sak, vi måste bli bättre. Avgörande för hur det skall gå med den svenska industrins innovationsförmåga är under överskådlig framtid vad som händer i dagens stora företag. 85% av allt utvecklingsarbete sker i företag med mer än 1000 anställda. Man kan räkna ut att fyra företag, Volvo, Saab, ASEA och L M Ericsson tillsammans svarar för ungefär hälften av svensk industris FoU. Vi har tidigare konstaterat att de här företagen satsar stora resurser på FoU-, Om det är tillräckligt mycket, och om dom satsar på rätt saker, är svårare att bedöma, men det finns kanske anledning att åtminstone fundera över ett par saker.

En mycket stor andel av resurserna satsas på förbättringar av existerande produktprogram. Om det är för stor del är svårt att bedöma, men vi har under senare år inom IVA hört många uttrycka oro över att man allt hårdare riktar in sig på kortsiktiga projekt med låg risk. Till en del kan det här förklaras med yttre faktorer. I ett trängt läge är det naturligt att prioritera sånt som hjälper en att överleva till imorgon.

Men jag tror också att det hänger samman med t ex företagens organisation. De kalkylmodeller för värdering och val av utvecklingsprojekt, som tillämpas på olika håll, klarar inte av att hantera mycket långsiktiga projekt. De kan egentligen bara användas för att jämföra projekt med ungefär samma risknivå och tidshorisont. I brist på rationella beslutsmodeller så måste man ta risker ifrån subjektiva bedömningar. För att man skall våga ta lagom stora risker, är det nödvändigt att ha kompetens för att bedöma dom projekt som kan komma upp.

Det är då intressant att konstatera att andelen tekniker i företagsledande ställning har minskat kraftigt i Sverige under de senaste 30 åren. Jag menar inte att allt skulle bli bättre om man bara byter ut dagens civilekonomer mot ingenjörer. Men jag tror samtidigt det är lätt att finna exempel på företag som har problem, därför att man saknar teknisk kompetens i företagsledningen.

Under senare år har de svenska företagen i stor utsträckning divisionaliserats, delats upp i resultatsenheter eller hur man nu har beskrivit det, FoU-resurserna har knutits till varje division. Detta har förmodligen betytt en effektivisering av det utvecklingsarbete som är inriktat på existerande produkter eller produktområden, men risken är uppenbar att det inte blir någon över, som känner ansvar för dom produkter som företaget skall leva av om tio år och som kanske inte ryms inom nuvarande divisioner.

De stora företagen beskylls ofta för att erbjuda en dålig miljö för innovation och kreativitet. Innovationsforskningen ger inget entydigt belägg för ett sådant påstående. Inom många områden är det lätt att peka på att projekten är så komplicerade, och tröskelkostnaderna så höga att bara ett stort företags resurser är tillräckliga för att överhuvud taget bedriva ett utvecklingsarbete.

På samma sätt kan de mindre företagen komplettera storföretagen på produktområden som är för små för att vara intressanta för ett stort företag. Här kan de konkurrera genom flexiblare organisation med snabbare beslut, större kostnadsmedvetande osv. Det finns ju också många exempel på att epokgörande uppfinningar utvecklats utanför dom stora företagen i branschen: Kodak kom 10 år efter Polaroid med snabbframkallande film. Datorn gjordes kommersiellt användbar inte av ett elektronikföretag utan av en kontorsmaskintillverkare som saknade erfarenhet av elektronik.

Å andra sidan missade kontorsmaskinbranschen Xerox-apparaten, eftersom den skulle minska efterfrågan på skrivmaskiner och karbonpapper. Inom sedan länge etablerade industribranscher tycks det vara regel snarare än undantag att viktiga innovationer görs utanför de etablerade företagen i branschen, av företag i andra branscher, eller av nystartade företag.

Nybildningen av företag spelar därför en viktig roll för industrins förnyelse på lång sikt. Det är därför oroande att nyetableringarna minskat kraftigt under senare år. Orsakerna till detta är flera. Det har blivit krångligare att starta företag. Mängden lagar och förordningar som reglerar företagandet har ökat kraftigt. Samhället har blivit mera komplicerat, det blir svårare för en enda person att överblicka alla. förändringar som kan påverka ens företag. .

Att starta företag betyder ett betydande personligt engagemang och risktagande. Risken väger man mot vad man tror sig kunna få i utbyte. Här har samhällets värdering av företagandet förändrats. Dels materiellt, genom skattesystemets utveckling, men också attityden till företagande. Från att ha varit en aktad person i samhället har "företagare" ibland kommit att användas som skällsord. Åtgärder mot ekonomisk brottslighet utformas så att alla företagare får det intrycket att de betraktas som brottslingar tills de lyckas bevisa motsatsen.

Vid sidan av samhällets inställning till företagande, brukar finansieringsproblemen anges som huvudbekymmer. En undersökning som Industriverket gjort av småindustrins kapitalförsörjning visar att både soliditeten och likviditeten är avsevärt lägre hos företag med mindre än 500 anställda än hos de större. Självfinansieringsgraden är också sämre.

För den som vill starta ett teknikbaserat nytt företag finns idag goda möjligheter att finansiera det inledande tekniska utvecklingsarbetet, genom STU, Utvecklingsfond osv. Men när man kommer till de verkligt kapitalkrävande insatserna, produktionsstart och marknadsföring, men ännu inte lyckats bygga upp belåningsbara tillgångar, så tycks det finnas en lucka i finansieringsmöjligheterna. Vi saknar i Sverige en motsvarighet till de privata entreprenörsföretag som försett stora delar av den nya amerikanska intelligensindustrin, inom t ex elektronikområdet, med riskvilli-gt .kapital. De .svenska investmentföretagen, som Incentive,vhar spelat en viktig roll för att vidareutveckla mindre företag genom stöd med finansiering, företagsledning och marknadsföring, men de satsar idag bara på etablerade företag som redan visat sin kommersiella livskraft.

När man skall hjälpa till att finansiera ett ut-vecklingsprojekt i ett tidigt stadium är besluts-underlaget av naturliga skäl ofta dåligt och beslutet måste fattas lika mycket på förtroende för den drivande individen,som på bedömning av projektets tekniska meriter. För att detta skall fungera krävs en beslutsapparat med rikt förgrenat kontaktnät med god personkännedom. Bankerna har just detta förgrenade kontaktnät, men hindras av banklagens krav på formella säkerheter. Det är också ganska ovanligt med kreditvärderare, med teknisk kompetens, eller företagarerfarenhet överhuvud taget.

Idéer och uppfinningar, utvecklingsprojekt och -förslag till investeringar i ny teknik och bättre produkter, är svårbedömda. Det finns inga absoluta och ofelbara instrument för prioritering och värdering. För ett gott innovationsklimat är det därför viktigt med en decentraliserad finansiering. En innovator eller entreprenör ska kunna gå till nio olika finansieringskällor och få nej men ändå kunna hitta en tioende som säger ja. Den starka koncentrationen av kapitalmarknaden i Sverige,både på den privata och statliga sidan,kan därför skapa problem.

Viktigast för våra möjligheter att på lång sikt förnya svensk industri är tillgången på kunskap och kompetent personal. Jag har därmed kommit över på den sista punkten på mitt föredrag: Utbildning och forskning vid de tekniska högskolorna. När de tekniktunga företagen i svensk industri prioriterade sina önskemål i samband med STU-utredningen, var det viktigaste kravet: Satsa mer på grundläggande forskning vid de tekniska högskolorna.

Forskningsresurserna vid de tekniska högskolorna har alltmer kommit att inriktas på kortsiktiga "samhällsrelevanta" projekt. Men de insatser som görs här blir alltid marginella i förhållande till industrins utvecklingsarbete, och den tillämpade forskningen vid statliga myndigheter och forskningsinstitut. Industrin har däremot inga möjligheter att ägna sig åt grundläggande forskning utan synbar koppling till praktisk tillämpning. Samtidigt vet vi, att den är nödvändig för att upprätthålla vår kompetens på lång sikt, inte för att ge idéer som kan bli nya produkter, men för att hålla uppe kunskapsnivån så att utbildningens innehåll hålls aktuellt, och så att vi har en kanal till de 98% av världens forskning och utveckling som bedrivs utanför Sveriges gränser.

På samma gång är det viktigt att stärka kontakterna mellan universitet och industri. Dels därför att industrin inte hinner bevaka allt, som händer inom andra teknikområden än dom man för dagen själv sysslar med, dels för att ge forskarstuderande erfarenhet av industrins arbetsvillkor. De flesta som idag går i forskarutbildning vid de tekniska högskolorna kommer inte att kunna få arbete inom högskolorna utan måste söka sig ut i näringslivet.

Knappast någon som idag börjar på en teknisk högskola gör det med tanken att så småningom starta ett eget företag. Det har gjorts blygsamma försök, bl a vid Chalmers, med kreativitetsinriktning i utbildningen, eller entreprenörsutbildning, men det finns mycket mera att göra. I USA prövar man på sina håll att arbeta med realistiska praktikfall i utbildningen, som ibland har resulterat i verkliga företagsetableringar. De bästa studenterna är de som aldrig blir klara med sin examen, för att de inte har tid att gå tillbaka till skolan.

Jag nämnde för en stund sen den minskande andelen tekniker i företagsledande befattning. Det här beror nog inte bara på motståndet från dem som har makten i företagens styrelse, utan också på bristen på tekniker med tillräcklig bred utbildning. Vi saknar i Sverige en kvalificerad "management"-utbildning för tekniska chefer, av samma slag som ekonomerna kan få på IFL.

Men även grundutbildningen behöver breddas. Sven Olving, rektor på Chalmers, har beskrivit det på följande sätt:

För att ett företag skall fungera måste en rad delfunktioner tillgodoses. Företagets resurser skall administreras så effektivt som möjligt, personal, kapital och material. Detta är en defensiv verksamhet där det gäller att hålla jämna steg med konkurrenterna, men man kan i längden inte klara sig bara på att vara bättre på dessa funktioner. Företaget måste hela tiden utvecklas vad gäller produktprogram, tillverkningsteknik och marknadsutveckling. Detta är den offensiva sidan där det gäller att vara bättre än konkurrenterna.

Om vi jämför dessa krav med dagens utbildning finner vi stora luckor. Man kan karikatyrmässigt säga,att vi utbildar civilekonomer som klarar kapital- administrationen, och på ett övertygande sätt ur balansräkningen kan förklara varför något har gått snett, men först ,när olyckan redan har skett. Vid de tekniska högskolorna utbildas civilingenjörer som klarar avancerade hållfasthets-beräkningar, men som inte har en aning om hur det skall välja ut vilka objekt de skall applicera sin räknekonst på. Vad vi idag skulle behöva är kanske snarare"industrihögskolor"än tekniska högskolor. Vi vet att 1/3 av alla nyintagna teknologer kommer att falla bort, många därför att dom .inte klarar den avancerade matematik, som ändå en mycket liten del av dom kommer att använda. Vore det inte bättre att utbilda dessa t ex till kvalificerade tekniska marknadsförare?

Japanerna har lyckats integrera t ex teknik och marknadsanalys i sin utbildning,så att en färdig civilingenjör inte bara kan konstruera,utan också tar reda på vad som lönar sig att konstruera, och till och med går ut och sälja den färdiga produkten.

När japanerna efter efterkrigstidens återuppbyggnad bestämde sig för att gå ut och konkurrera på den västerländska marknaden, så visste de att kultur- och samhällsmönster var mycket annorlunda än det japanska. De hade ingen aning om vilka varor som skulle efterfrågas eller hur de skulle marknadsföras. Därför var de tvingade att gå systematiskt till väga och gjorde marknadsteknik till en vetenskap, medan vi själva inbillade oss att sånt klaras med litet sunt förnuft.

Men varför ser då den svenska utbildningen ut som den gör? Ett skäl är att vi har ett utbildningssystem där all utbildning fösts ihop i en fålla oavsett inriktning istället för att närma den till avnämarna. Studieinnehållet bestäms till stor del av professionella utbildningsbyråkrater som handlägger förskolelärarutbildning och civilingenjörsutbildning efter samma mall. Den utgångspunkten är riktig om huvudsyftet i utbildningsapparaten är att förvara ungdomar i en viss åldersgrupp som inte har utrymme på arbetsmarknaden, men knappast om syftet är att förbereda dom på att fylla en plats i svensk näringsliv i framtiden.

Under tiden närmast efter andra världskriget ropade marknaden efter varor. Det var bara att släppa loss teknikerna. Man kunde sälja allt som gick att konstruera. Idag är marknadsrisken betydligt större än de tekniska riskerna. Men ekonomer och marknadsförare saknar metoder att förutse vad marknaden vill ha med den tidshorisont som gäller för tekniska utvecklingsprojekt.

För att vi ska lyckas med de innovationer Sverige behöver behövs både teknisk djärvhet och sofistikerad marknadskännedom. Detta är något som måste slå igenom på alla nivåer: I företagens ledningar, i statens industripolitik, och i utbildningen, både på "Handels" och vid de tekniska högskolorna.