På DNs ledarsida lördag 27 december skriver Anders Isaksson - som det låter med visst vemod - om den blandekonomiska förening av stat och näringsliv som drev Sveriges 100 år av tillväxt mellan 1870 och 1970. I Isakssons analys sköts detta goda samförstånd i sank på ideologiska grunder - först socialdemokratins hybris med "den nya näringspolitiken" i slutet av 1960-talet och senare en övertro på marknadens överhöghet.
Det ligger mycket i Isakssons analys, men samtidigt är det lite för enkelt att skylla förändringen i rollfördelning mellan stat och marknad enbart på varierande ideologiska vindar. Det finns också "materiella" skäl till att statens roll reducerats. Den nordiska mobiltelefonstandarden kunde utvecklas i symbios mellan statliga televerk och företag som Ericsson och Nokia, eftersom vi var tidigt ute, och den nordiska marknaden räckte som bas på 1970-talet. Idag har staten släppt greppet om Telia, som inte längre känner något "nationellt" ansvar - men samtidigt har Ericsson och Nokia växt till globala spelare, där den kinesiska marknadens krav är betydligt mer intressanta än några perifera mobiloeratörer i norra Europa. Glöm inte heller att de statliga monopolen hade sitt pris: När Televerket hade monopol på mobiltelefoner var jag tvungen att hyra statens normaltelefon till hutlösa priser.
"Teknikupphandling" har blivit näringspolitikens version av Fänrik Ståls Sägner: "Till flydda tider återgår vår tanke än så gärna".. När gamla tekniska direktörer träfrfas på IVA och diskuterar hur man ska få fart på Sverige, så dröjer det aldrig mer än 10 minuter innan samtalet är tillbaka vid den gamla goda tiden då stat och kapital gick hand i hand. Det är lätt att se varför: Stora delar av svensk industris historiska framgångar har ju, som Isaksson beskriver, byggt på sådana "utvecklingspar". Det man glömmer bort är alla de goda exemplen har det gemensamt att ingen av de inblandade såg sig hålla på med näringspolitik, utan normala affärer. Telia hade visioner och samverkade med Ericsson eftersom de fanns nära till hands, men man tvekade inte att välja andra utländska leverantörer om Ericsson inte kunde leverera. Telia var också slutkund för systemlösningarna och visste vad man ville ha.
När man ville göra medveten politik av instrumentet gick det ofta fel. Mer eller mindre intresserade kunder föstes med lock och pock ihop till en beställargrupp av skoldatorn Compis, men ingen kändre något huvudansvar. Eftersom specifikationen var en förhandlingskompromiss blev den huggen i sten, och ingen märkte att Microsoft under tiden etablerade en ny de facto-standard för operativsystem..
lördag 27 december 2008
måndag 22 december 2008
Mer om svarta svanar
Mer om Nassim Talebs kritik av finansindustrins sätt att gömma sig bakom ekonometriska modeller hittar du på http://www.edge.org/3rd_culture/taleb08/taleb08_index.html .
torsdag 18 december 2008
PS: Om eländighet
Begreppet "den eländiga vetenskapen" (the dismal science) formulerades om nationalekonomin i mitten av 1800-talet, av den konservative historikern Thomas Carlyle. Uttalandet syftade inte på ekonomernas metodik utan på deras slutsatser.
Och enligt nedanstående länk var det inte Malthus dystra befolkningsprognoser som han såg som eländiga, vilket generationer av studenter fått lära sig. I stället var den konservative Carlyle bekymrad över att John Stuart Mill ansåg att tillgång och efterfrågan borde styra relationen mellan slavägare och slavar i Västindien, och inte gammal fin tradition..
http://www.economics.unimelb.edu.au/TLdevelopment/econochat/Dixonecon00.html
Och enligt nedanstående länk var det inte Malthus dystra befolkningsprognoser som han såg som eländiga, vilket generationer av studenter fått lära sig. I stället var den konservative Carlyle bekymrad över att John Stuart Mill ansåg att tillgång och efterfrågan borde styra relationen mellan slavägare och slavar i Västindien, och inte gammal fin tradition..
http://www.economics.unimelb.edu.au/TLdevelopment/econochat/Dixonecon00.html
Om svarta svanar - och den eländiga nationalekonomin
Den bäst säljande faktaboken hos Amazon under 2007 var ”The Black Swan: The Impact of the Highly Improbable”, av Nassim Nicholas Taleb. Tyvärr verkar inte tillräckligt många också ha läst boken, eller tagit dess innehåll på allvar..
The Black Swan handlar om vår oförmåga att tänka kring risk och osäkerhet, samtidigt som informationssamhället skapar helt nya grader av osäkerhet, inte minst i det finansiella systemet. Den är en utmärkt förklaring av hur den finansiella härdsmältan kunde hända utan att vi såg den komma. 2006 skrev Taleb:
The government-sponsored institution Fannie Mae, when I look at its risks, seems to be sitting on a barrel of dynamite, vulnerable to the slightest hiccup. But not to worry: Their large staff of scientists deemed the events “unlikely”.
Efter finanskrisen har Taleb också blivit en efterfrågad kommentator i TV. Han vet vad han talar om: Taleb försörjde sig som framgångsrik matematisk finansanalytiker, innan han insåg vart systemet var på väg. Idag är han professor i riskanalys vid New York University.
Två sorters osäkerhet
Om man släpper en rad sandkorn efter varandra så kommer de så småningom att bilda en prydlig hög som liknar en normalfördelningskurva. För att beskriva högen räcker det att känna till var toppen är belägen, hur hög den är och hur brant sidorna lutar. Några sandkorn mer eller mindre kommer inte märkbart att påverka vår bild av sandhögen.
Den här typen av ”väluppfostrad” osäkerhet går att hantera med matematiska verktyg som statistiska sannolikheter, och har därför präglat vårt sätt att tänka om risker. När du tecknar en livförsäkring kan försäkringsbolaget ganska väl kalkylera risken att få betala ut inom en viss tid, och skulle de ha gissat fel i just ditt fall så jämnar felen ut sig i längden.
Enligt Taleb går vår benägenhet att tänka på det här sättet djupare än så: Den jägar- och samlartillvaro under vilken vår hjärna utvecklades var visserligen farofylld, men farorna var förståeliga och begränsade. En duktig jägare kunde ta hem mer byten än en dålig, men skillnaden var begränsad – en faktor 2 – 3 kanske. Forskning om vår förmåga att tänka om sannolikhet visar att vi har svårt att förstå extremt små sannolikheter – vilket är tur för Svenska Spel..
Låt oss nu anta att vi slänger ett bowlingklot i vår prydliga sandhög. En enda händelse förändrar nu hela bilden, och det är åtminstone i praktiken omöjligt att förutse slutresultatet. Talebs huvudtes är att detta är en betydligt mer realistisk bild av vårt moderna samhälle, och att denna borde prägla vårt sätt att tänka kring riskhantering.
På medeltiden hade varje by sin egen sagoberättare som underhöll barnen runt kvällsbrasan, och fick en tallrik gröt som belöning. I dagens informationssamhälle läser barn över hela världen Harry Potter, J.K. Rowling tjänar förmodligen mer än resten av världens barnboksförfattare tillsammans, och ingen kunde i förväg förutse att just hon skulle skapa en megasuccé.
Sannolikhetsteorin, med dess prydliga normalfördelning och kalkylerbara risker, utvecklades på studier av rouletthjul och andra artificiella situationer, där spelreglerna är kända (och efterföljs). I laboratorieexperiment försöker vi återskapa denna artificiella situation genom att kontrollera så många faktorer som möjligt, och våra statistiska analysmetoder fungerar ganska bra.
Problemet uppstår när vi stiger ut ur laboratoriet, i en okontrollerbar verklighet där vi inte kan vara säkra på att antagandena håller. Matematiska modeller skänker oss en falsk känsla av att vi förstår vad som händer, och vi håller hellre fast vid våra antaganden än vi erkänner att vi faktiskt inte vet vad som kommer att hända.
Finansmarknaden skapade derivatprodukter som lovade mångdubbel möjlighet till avkastning, samtidigt som man gömde (även för sig själv) att riskerna samtidigt mångdubblades, bakom matematiska modeller som antog att det inte finns några bowlingklot – inte för att man verkligen trodde det, utan för att de kvantitativa metoderna krävde sådana antaganden för att fungera.
Ett vackert exempel är Myron Scholes och Robert Merton, som 1997 fick Ekonomipriset till Nobels minne för sin teori om värdering av finansiella optioner. Teorin lades till grund för Long-Term Capital Management, en hedgefond där både Scholes och Merton satt i styrelsen. Till en början gav LTCM extraordinär utdelning till sina ägare, men när den ryska ekonomin gick i fritt fall, året efter Nobelpriset, förlorade fonden 4.6 Mrd USD på några månader, och lades ned kort därefter.
När kapten Cook landsteg i Australien upptäckte man att där fanns svanar som var svarta. Därav namnet på boken – en enda svart svan förändrade vår definition av svanen som en vit, stor fågel med lång hals och dåligt humör. I Talebs terminologi är en ”svart svan” en händelse som (1) är oväntad, (2) har en okänd sannolikhet och (3) får stora konsekvenser (negativa eller positiva) om den inträffar. Bowlingklotet är en svart svan, liksom Harry Potter. Huruvida den ryska ekonomins nedgång var oväntad är väl mer diskutabelt, den rymdes åtminstone inte i Scholes-Merton-formeln.
Talebs huvudbudskap är (1) att svarta svanar är vanligare än vi vill låtsas om, och (2) att vi måste hitta andra sätt än sannolikhetsteori att förbereda oss för dem. Våra statistiska modeller frestar oss att tro att vi vet mer om risker och sannolikheter än vi faktiskt gör. Ett problem är vår bristande intuition när det gäller att tänka om sannolikhet.
Och nationalekonomin..
Talebs analys av vår oförmåga att tänka om osäkerhet har bäring långt utanför finansvärlden: De nationalekonomiska beräkningsmetoder för vilka Riksbanken varje år delar ut pris till Alfred Nobels minne bygger på liknande antaganden om prydligt normalfördelade variabler etc. Jämviktsteorins friktionsfria marknad är en direkt analogi till sannolikhetsteorins sandkorn: En ekonomi med små aktörer som passivt reagerar på givna och kända spelregler utan att kunna påverka dessa genom ”market power”.. Prydliga modeller ger Anders Borg en känsla av att förstå vad som händer, medan andra forskningstraditioner, som tar svarta svanar på allvar (Schumpeters kreativa förstörelse!), vägrar att säga något tvärsäkert om framtiden.
The Black Swan handlar om vår oförmåga att tänka kring risk och osäkerhet, samtidigt som informationssamhället skapar helt nya grader av osäkerhet, inte minst i det finansiella systemet. Den är en utmärkt förklaring av hur den finansiella härdsmältan kunde hända utan att vi såg den komma. 2006 skrev Taleb:
The government-sponsored institution Fannie Mae, when I look at its risks, seems to be sitting on a barrel of dynamite, vulnerable to the slightest hiccup. But not to worry: Their large staff of scientists deemed the events “unlikely”.
Efter finanskrisen har Taleb också blivit en efterfrågad kommentator i TV. Han vet vad han talar om: Taleb försörjde sig som framgångsrik matematisk finansanalytiker, innan han insåg vart systemet var på väg. Idag är han professor i riskanalys vid New York University.
Två sorters osäkerhet
Om man släpper en rad sandkorn efter varandra så kommer de så småningom att bilda en prydlig hög som liknar en normalfördelningskurva. För att beskriva högen räcker det att känna till var toppen är belägen, hur hög den är och hur brant sidorna lutar. Några sandkorn mer eller mindre kommer inte märkbart att påverka vår bild av sandhögen.
Den här typen av ”väluppfostrad” osäkerhet går att hantera med matematiska verktyg som statistiska sannolikheter, och har därför präglat vårt sätt att tänka om risker. När du tecknar en livförsäkring kan försäkringsbolaget ganska väl kalkylera risken att få betala ut inom en viss tid, och skulle de ha gissat fel i just ditt fall så jämnar felen ut sig i längden.
Enligt Taleb går vår benägenhet att tänka på det här sättet djupare än så: Den jägar- och samlartillvaro under vilken vår hjärna utvecklades var visserligen farofylld, men farorna var förståeliga och begränsade. En duktig jägare kunde ta hem mer byten än en dålig, men skillnaden var begränsad – en faktor 2 – 3 kanske. Forskning om vår förmåga att tänka om sannolikhet visar att vi har svårt att förstå extremt små sannolikheter – vilket är tur för Svenska Spel..
Låt oss nu anta att vi slänger ett bowlingklot i vår prydliga sandhög. En enda händelse förändrar nu hela bilden, och det är åtminstone i praktiken omöjligt att förutse slutresultatet. Talebs huvudtes är att detta är en betydligt mer realistisk bild av vårt moderna samhälle, och att denna borde prägla vårt sätt att tänka kring riskhantering.
På medeltiden hade varje by sin egen sagoberättare som underhöll barnen runt kvällsbrasan, och fick en tallrik gröt som belöning. I dagens informationssamhälle läser barn över hela världen Harry Potter, J.K. Rowling tjänar förmodligen mer än resten av världens barnboksförfattare tillsammans, och ingen kunde i förväg förutse att just hon skulle skapa en megasuccé.
Sannolikhetsteorin, med dess prydliga normalfördelning och kalkylerbara risker, utvecklades på studier av rouletthjul och andra artificiella situationer, där spelreglerna är kända (och efterföljs). I laboratorieexperiment försöker vi återskapa denna artificiella situation genom att kontrollera så många faktorer som möjligt, och våra statistiska analysmetoder fungerar ganska bra.
Problemet uppstår när vi stiger ut ur laboratoriet, i en okontrollerbar verklighet där vi inte kan vara säkra på att antagandena håller. Matematiska modeller skänker oss en falsk känsla av att vi förstår vad som händer, och vi håller hellre fast vid våra antaganden än vi erkänner att vi faktiskt inte vet vad som kommer att hända.
Finansmarknaden skapade derivatprodukter som lovade mångdubbel möjlighet till avkastning, samtidigt som man gömde (även för sig själv) att riskerna samtidigt mångdubblades, bakom matematiska modeller som antog att det inte finns några bowlingklot – inte för att man verkligen trodde det, utan för att de kvantitativa metoderna krävde sådana antaganden för att fungera.
Ett vackert exempel är Myron Scholes och Robert Merton, som 1997 fick Ekonomipriset till Nobels minne för sin teori om värdering av finansiella optioner. Teorin lades till grund för Long-Term Capital Management, en hedgefond där både Scholes och Merton satt i styrelsen. Till en början gav LTCM extraordinär utdelning till sina ägare, men när den ryska ekonomin gick i fritt fall, året efter Nobelpriset, förlorade fonden 4.6 Mrd USD på några månader, och lades ned kort därefter.
När kapten Cook landsteg i Australien upptäckte man att där fanns svanar som var svarta. Därav namnet på boken – en enda svart svan förändrade vår definition av svanen som en vit, stor fågel med lång hals och dåligt humör. I Talebs terminologi är en ”svart svan” en händelse som (1) är oväntad, (2) har en okänd sannolikhet och (3) får stora konsekvenser (negativa eller positiva) om den inträffar. Bowlingklotet är en svart svan, liksom Harry Potter. Huruvida den ryska ekonomins nedgång var oväntad är väl mer diskutabelt, den rymdes åtminstone inte i Scholes-Merton-formeln.
Talebs huvudbudskap är (1) att svarta svanar är vanligare än vi vill låtsas om, och (2) att vi måste hitta andra sätt än sannolikhetsteori att förbereda oss för dem. Våra statistiska modeller frestar oss att tro att vi vet mer om risker och sannolikheter än vi faktiskt gör. Ett problem är vår bristande intuition när det gäller att tänka om sannolikhet.
Och nationalekonomin..
Talebs analys av vår oförmåga att tänka om osäkerhet har bäring långt utanför finansvärlden: De nationalekonomiska beräkningsmetoder för vilka Riksbanken varje år delar ut pris till Alfred Nobels minne bygger på liknande antaganden om prydligt normalfördelade variabler etc. Jämviktsteorins friktionsfria marknad är en direkt analogi till sannolikhetsteorins sandkorn: En ekonomi med små aktörer som passivt reagerar på givna och kända spelregler utan att kunna påverka dessa genom ”market power”.. Prydliga modeller ger Anders Borg en känsla av att förstå vad som händer, medan andra forskningstraditioner, som tar svarta svanar på allvar (Schumpeters kreativa förstörelse!), vägrar att säga något tvärsäkert om framtiden.
lördag 25 oktober 2008
Ett lyft för Sverige ?
Så kom till slut Lars Leijonborgs ”Forsknings- och innovationsproposition”. Det finns många positiva saker att säga om den: En rejäl resursförstärkning (även om den här regeringen inte är sämre än tidigare på kreativ bokföring..), viljan att fokusera resurser på några prioriterade områden, och signalen att dessa prioriteringar kan påverkas även av samhällets och näringslivets kunskapsbehov.
Också bra att regeringen poängterar att samhällets och näringslivets deltagande i problemformulering och genomförande är viktigt. Annars hamnar man lätt i akademins ursäkt att ”i det långa loppet är den fria grundforskningen mest relevant”, se t ex de fyra rektorerna på DN Debatt häromdagen…
Ändringen i högskolelagen är bra! Detta var den ursprungliga intentionen i Claes Sandgrens NYFOR-utredning från 1995 , som sedan förvanskades – delvis av Utbildningsdepartementet, delvis av högskoleledningarna – till att bara handla om att informera om det man ändå gjorde, inte låta samverkan ha något inflytande på vad man forskade om.
Det mest konkreta förslaget i ”innovationsdelen” av propositionen är tanken på Idékontor vid högskolorna, som ska hjälpa forskarna att ”kommersialisera sina idéer”. Regeringen tycks fortfarande tro att forskningen leder till nya affärer via patentering och licensiering.
All forskning om hur högskolan bidrar till industriell utveckling pekar på att det i första hand är forskarnas överblick över hela sitt område som motiverar företagen att söka samverkan med näringslivet, inte någon jakt efter ”produktidéer”. Det gäller även nyföretagande – de akademiska avknoppningsföretagen bygger oftare på forskarnas kompetens än på enskilda ”patenterbara”resultat!
Förslaget bygger på en förlegad linjär modell, som ser produkter som en (trivial) tillämpning av nya forskningsresultat.
”Forskning -> utveckling -> produktion -> marknad”
Denna seglivade bild är fel av flera olika skäl:
De flesta innovationsprocesser startar med att man identifierar ett behov (som man tror man kan tjäna pengar på..), varefter man börjar söka efter sätt att tillgodose behovet.
En mindre del (ca 10 %) av alla innovationsprojekt har sitt ursprung i en ny teknisk möjlighet, där man söker efter behov att applicera tekniken på.
En ännu mindre del av dessa tekniska möjligheter har sin grund i forskningsresultat
En ännu mindre del av dessa är nya forskningsresultat. Eftersom en innovation kombinerar kunskap från många olika håll kan ny kunskap på ett område leda till nya möjligheter att använda äldre kunskap (den teoretiska grunden för lasern gav Einstein Nobelpriset 1907..)
Detta betyder inte att forskningsbaserad kunskap är irrelevant, det är den linjära modellens fokusering på nya forskningsresultat, och på att dessa ska ge upphov till produktidéer som leder tanken fel.
En innovation kombinerar kunskap från många olika håll, ett enskilt forskningsresultat är ingen ny produkt. Forskningen bidrar i första hand med att lösa problem, inte med produktidéer.
Innovationsprocessen, oavsett om den startar i behov eller en möjlighet, kan bäst beskrivas som en iterativ sökprocess:
För att lösa problem söker man i första hand i befintlig kunskap, bl a tidigare forskningsresultat. Om detta misslyckas kan man behöva mera forskning. Denna kan vara av två olika slag:
- De grundläggande mekanismerna är kända – men bara för idealiserade fall. Mer forskning behövs för att se hur ett system fungerar under specifika förutsättningar (”tillämpad” forskning)
- De grundläggande mekanismerna är ännu inte identifierade men vi har en idé om vilket håll vi ska söka inom (”riktad grundforskning”).
Också bra att regeringen poängterar att samhällets och näringslivets deltagande i problemformulering och genomförande är viktigt. Annars hamnar man lätt i akademins ursäkt att ”i det långa loppet är den fria grundforskningen mest relevant”, se t ex de fyra rektorerna på DN Debatt häromdagen…
Ändringen i högskolelagen är bra! Detta var den ursprungliga intentionen i Claes Sandgrens NYFOR-utredning från 1995 , som sedan förvanskades – delvis av Utbildningsdepartementet, delvis av högskoleledningarna – till att bara handla om att informera om det man ändå gjorde, inte låta samverkan ha något inflytande på vad man forskade om.
Det mest konkreta förslaget i ”innovationsdelen” av propositionen är tanken på Idékontor vid högskolorna, som ska hjälpa forskarna att ”kommersialisera sina idéer”. Regeringen tycks fortfarande tro att forskningen leder till nya affärer via patentering och licensiering.
All forskning om hur högskolan bidrar till industriell utveckling pekar på att det i första hand är forskarnas överblick över hela sitt område som motiverar företagen att söka samverkan med näringslivet, inte någon jakt efter ”produktidéer”. Det gäller även nyföretagande – de akademiska avknoppningsföretagen bygger oftare på forskarnas kompetens än på enskilda ”patenterbara”resultat!
Förslaget bygger på en förlegad linjär modell, som ser produkter som en (trivial) tillämpning av nya forskningsresultat.
”Forskning -> utveckling -> produktion -> marknad”
Denna seglivade bild är fel av flera olika skäl:
De flesta innovationsprocesser startar med att man identifierar ett behov (som man tror man kan tjäna pengar på..), varefter man börjar söka efter sätt att tillgodose behovet.
En mindre del (ca 10 %) av alla innovationsprojekt har sitt ursprung i en ny teknisk möjlighet, där man söker efter behov att applicera tekniken på.
En ännu mindre del av dessa tekniska möjligheter har sin grund i forskningsresultat
En ännu mindre del av dessa är nya forskningsresultat. Eftersom en innovation kombinerar kunskap från många olika håll kan ny kunskap på ett område leda till nya möjligheter att använda äldre kunskap (den teoretiska grunden för lasern gav Einstein Nobelpriset 1907..)
Detta betyder inte att forskningsbaserad kunskap är irrelevant, det är den linjära modellens fokusering på nya forskningsresultat, och på att dessa ska ge upphov till produktidéer som leder tanken fel.
En innovation kombinerar kunskap från många olika håll, ett enskilt forskningsresultat är ingen ny produkt. Forskningen bidrar i första hand med att lösa problem, inte med produktidéer.
Innovationsprocessen, oavsett om den startar i behov eller en möjlighet, kan bäst beskrivas som en iterativ sökprocess:
För att lösa problem söker man i första hand i befintlig kunskap, bl a tidigare forskningsresultat. Om detta misslyckas kan man behöva mera forskning. Denna kan vara av två olika slag:
- De grundläggande mekanismerna är kända – men bara för idealiserade fall. Mer forskning behövs för att se hur ett system fungerar under specifika förutsättningar (”tillämpad” forskning)
- De grundläggande mekanismerna är ännu inte identifierade men vi har en idé om vilket håll vi ska söka inom (”riktad grundforskning”).
tisdag 30 september 2008
Efter 372 år..
har anrika Harvard University fått en School of Engineering.
"With engineering and applied sciences becoming much more important in academia and in the economy as a whole, Harvard wasn't doing its share" motiveras beslutet.
Vi får se om den svenska forskningspropositionen har samma grad av insiktsfullhet..
Källa: IEEE Spectrum, vol. 45, no. 4, sid 44f
"With engineering and applied sciences becoming much more important in academia and in the economy as a whole, Harvard wasn't doing its share" motiveras beslutet.
Vi får se om den svenska forskningspropositionen har samma grad av insiktsfullhet..
Källa: IEEE Spectrum, vol. 45, no. 4, sid 44f
tisdag 23 september 2008
Tankar inför forskningspropositionen..
Vår omvärld surrar just nu av rykten om vad som komma skall i Forskningspropositionen i oktober. Så mycket ”innovationsproposition” verkar inte längre finnas kvar, ett innovationspaket på två procent av budgetökningen..
Två reflektioner, baserade på de rykten vi hör:
- Det vore korkat att lägga besluten om strategiska satsningar inom regeringskansliet, bara för att man ska få ordna presskonferenser med ministern. Lär av revisionskritiken mot Östersjömiljarden, departementen är inte organiserade för att kunna följa upp att forskningsprogram fungerar och levererar, det är det man har myndigheter till. Bättre att lägga tydliga uppdrag på dessa.
- Det vore katastrof att inte ha med en seriös internationaliseringsstrategi år 2008, och lyckas man inte åstadkomma en sådan kan vi undra vad globaliseringsrådet varit bra för? Eller ska rådet avvecklas för att inte påminna om Lars Leijonborgs existens?
Apropå presskonferenser och Leijonborg, så tycker vi det var ovanligt småsint att inte låta den ansvarige forskningsministern vara med i Uppsala, när partiledarna läckte forskningsdelen av budgetpropositionen. Å andra sidan var universitets rektor inte heller informerad om partiledarnas besök på hans universitet..
Två reflektioner, baserade på de rykten vi hör:
- Det vore korkat att lägga besluten om strategiska satsningar inom regeringskansliet, bara för att man ska få ordna presskonferenser med ministern. Lär av revisionskritiken mot Östersjömiljarden, departementen är inte organiserade för att kunna följa upp att forskningsprogram fungerar och levererar, det är det man har myndigheter till. Bättre att lägga tydliga uppdrag på dessa.
- Det vore katastrof att inte ha med en seriös internationaliseringsstrategi år 2008, och lyckas man inte åstadkomma en sådan kan vi undra vad globaliseringsrådet varit bra för? Eller ska rådet avvecklas för att inte påminna om Lars Leijonborgs existens?
Apropå presskonferenser och Leijonborg, så tycker vi det var ovanligt småsint att inte låta den ansvarige forskningsministern vara med i Uppsala, när partiledarna läckte forskningsdelen av budgetpropositionen. Å andra sidan var universitets rektor inte heller informerad om partiledarnas besök på hans universitet..
torsdag 28 augusti 2008
Forskningsbudgeten förstärks rejält ?
I ett pressmeddelande idag presenterar regeringen delar av innehållet i den kommande forskningspropositionen. http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1630535.svd .
Ett viktigt inslag är en ökad andel fasta anslag, Jan Björklund talar om "projektansökningshysteri" i forskarvärlden. Ska dessa nya resurser få önskad effekt är det viktigt att följa upp att pengarna verkligen används för att stärka högskolans basresurser, och inte används för att slippa ta tag i interna prioriteringsbehov. Om detta hade Stiftelsen för Strategisk Forskning en del klokt att säga i sitt remissvar på forskningsfinansieringsutredningen:
Ett viktigt inslag är en ökad andel fasta anslag, Jan Björklund talar om "projektansökningshysteri" i forskarvärlden. Ska dessa nya resurser få önskad effekt är det viktigt att följa upp att pengarna verkligen används för att stärka högskolans basresurser, och inte används för att slippa ta tag i interna prioriteringsbehov. Om detta hade Stiftelsen för Strategisk Forskning en del klokt att säga i sitt remissvar på forskningsfinansieringsutredningen:
"SSF anser att problemet med högskolans fragmentiserade forskning huvudsakligen har sin bakgrund i högskolans ohämmade expansion vad gäller antalet forsknings-gruppledare. Denna överetablering av seniora forskare har lett till att seniora forskare, även professorer, måste dra in hela eller delar av sin lön genom externa forsknings¬bidrag. Eftersom högskolan i många fall inte heller kan bidra till finansieringen av forskargruppemas forskningsverksamhet i övrigt, leder detta till ett mycket stort antal ansökningar om forskningsbidrag vid exempelvis VR, vilket i sin tur leder till att många, relativt små forskningsbidrag delas ut.
SSF anser att det är oacceptabelt att högskolan anställer seniora forskare som professorer utan att garantera deras löner. Osäkra anställningsförhållanden även på den nivån är ett allvarligt hot mot nyrekrytering av forskare. SSF anser också att högskolan skall omorganisera sin forskning till betydligt färre, men mer kraftfulla grupper och att både högskolans statsanslag och forskningsbidragen från externfinansiärer skall fokuseras på dessa grupper.
SSF delar däremot inte utredningens uppfattning att en del av VR:s statsanslag skall överföras till högskolan. Detta vore olyckligt, eftersom de flesta högskolor inte klarat av att utnyttja det nuvarande fakultetsanslaget på ett framåtsyftande sätt, utan mer eller mindre bundit upp det i form av lokaler och professorsanställningar. Det finns mycket som talar för att en eventuell överföring av VR-medel till högskolan skulle utnyttjas för ätt fylla i de existerande svarta hålen för att undvika en nödvändig omorganisation av högskolans forskning."
söndag 17 augusti 2008
Grund eller tillämpad forskning ?
Den forskningspolitiska debatten i Sverige handlar för det mesta om avvägningen mellan ”grundforskning” och ”tillämpad forskning”, och grundforskningen motiveras med att den ”lägger grunden” till alla viktiga industriella framsteg. Till exempel skriver forskningsminister Lars Leijonborg, i polemik mot Computer Sweden:
Begreppet ”grundforskning” kom till när man började samla in forskningsstatistik. Det betecknade forskning som finansieras för att utveckla ämnet vidare, utan att man har någon särskild tillämpning i syfte. Resultaten var i första hand av intresse för andra forskare, och kunde i bästa fall lägga grunden till vidare forskning.
Genom åratal av akademiska högtidstal har detta sedan kommit att utvecklats till en klassisk ”övertalningsdefinition” där man hävdar (1) att all forskning utan någon tillämpning i syfte producerar grundläggande resultat, och (2) att endast sådan forskning kan leverera grundläggande resultat.
Det faktum att en stor del av alla vetenskapliga artiklar aldrig citeras av någon annan än författaren själv antyder att det första påståendet inte alltid håller. Ser vi sedan till vetenskapshistorien så har många av de mest grundläggande upptäckterna inspirerats av praktiska problem: Carnot försökte effektivisera ångmaskinen när han formulerade termodynamikens lagar. Pasteur sökte en bot mot dåtidens dödliga epidemier.
Vad den svenska diskussionen om “grund-” och “tillämpad” egentligen handlar om är i vilken utsträckning andra intressen än forskarnas egen nyfikenhet ska få vara med och påverka vart pengarna går. En bättre terminologi är inomvetenskapligt respektive behovsmotiverad forskning. Det ena är inte nödvändigtvis mindre “långsiktigt” än det andra.
Liksom Lars Leijonborg anser jag att båda är viktiga. Men när man diskuterar balansen mellan dem måste ha klart för sig utgångsläget: Sverige lägger redan idag en betydligt större del av statens forskningspengar på forskning vid universitet och högskolor än andra avancerade industriländer, forskning som i första hand prioriteras av andra forskare i kollegial anda.
Sen tror jag det är farligt att motivera den inomvetenskapliga forskningen med dess praktiska nytta. Till detta återkommer jag.
Det är grundforskning som ger oss de stora tekniksprången.
Att sätta den på svältkost är att kraftfullt såga av den gren vi sitter på.
Utan grundforskning hade vi inte haft några datorer och utan
datorer hade vi inte haft Computer Sweden. Tänk på det!
http://computersweden.idg.se/2.2683/1.174214
Begreppet ”grundforskning” kom till när man började samla in forskningsstatistik. Det betecknade forskning som finansieras för att utveckla ämnet vidare, utan att man har någon särskild tillämpning i syfte. Resultaten var i första hand av intresse för andra forskare, och kunde i bästa fall lägga grunden till vidare forskning.
Genom åratal av akademiska högtidstal har detta sedan kommit att utvecklats till en klassisk ”övertalningsdefinition” där man hävdar (1) att all forskning utan någon tillämpning i syfte producerar grundläggande resultat, och (2) att endast sådan forskning kan leverera grundläggande resultat.
Det faktum att en stor del av alla vetenskapliga artiklar aldrig citeras av någon annan än författaren själv antyder att det första påståendet inte alltid håller. Ser vi sedan till vetenskapshistorien så har många av de mest grundläggande upptäckterna inspirerats av praktiska problem: Carnot försökte effektivisera ångmaskinen när han formulerade termodynamikens lagar. Pasteur sökte en bot mot dåtidens dödliga epidemier.
Vad den svenska diskussionen om “grund-” och “tillämpad” egentligen handlar om är i vilken utsträckning andra intressen än forskarnas egen nyfikenhet ska få vara med och påverka vart pengarna går. En bättre terminologi är inomvetenskapligt respektive behovsmotiverad forskning. Det ena är inte nödvändigtvis mindre “långsiktigt” än det andra.
Liksom Lars Leijonborg anser jag att båda är viktiga. Men när man diskuterar balansen mellan dem måste ha klart för sig utgångsläget: Sverige lägger redan idag en betydligt större del av statens forskningspengar på forskning vid universitet och högskolor än andra avancerade industriländer, forskning som i första hand prioriteras av andra forskare i kollegial anda.
Sen tror jag det är farligt att motivera den inomvetenskapliga forskningen med dess praktiska nytta. Till detta återkommer jag.
torsdag 14 augusti 2008
Forskning om innovationer
Forskningen om hur innovationer kommer till – och den akademiska forskningens relativa betydelse i sammanhanget – rymmer många olika forskningsansatser som inte alltid kommer till samma slutsatser.
Huvuddelen av forskningen om innovationer ingår i en forskningstradition med rötter i sociologi, ekonomisk historia, evolutionär ekonomi (Schumpeter, Dahmén etc). Denna tradition betonar att ekonomiska aktörer är begränsat rationella och påverkas av tidigare erfarenheter. Innovationsprocesser förutsätter att marknaden inte är ”perfekt” i lärobokens mening: Olika aktörer har olika tillgång till kunskap, olika förutsättningar att värdera kunskapen och olikas förmåga att agera på basen av den. Det ekonomiska systemet är statt i ständig förändring, det finns inga stabila jämvikter.
Samspelet mellan variation mellan aktörer, och urvalet av de som är mera framgångsrika, ses som den främsta drivkraften till ekonomisk förnyelse. Styrkan i denna forskningstradition ligger i att tolka vad som skett, men det är svårt att leverera enkla och entydiga rekommendationer till politiken, eftersom verkligheten är komplex – vad som kan/bör göras beror nästan alltid på de specifika omständigheterna i det enskilda fallet, det finns inga ”standardrecept”.
Försök har gjorts att inkorporera investeringar i ny kunskap i nationalekonomins statiska modellbyggande, genom ”new growth theory” etc. De ekonomometriska modellerna gör det möjligt att formulera tydliga rekommendationer till politiken – problemet är att man måste göra långtgående antaganden om hur verkligheten är beskaffad för att kunna bygga modellerna, och man glömmer oftast att gå tillbaka till verkligheten och kolla hur väl antagandena är uppfyllda när man formulerar sina rekommendationer.
Personligen har jag större sympati för det som brukar kallas ett evolutionärt synsätt. I stället för att dra tydliga slutsatser ur ekonomisk teori får vi leva med att pröva oss fram, och försöka lära av det som verkar fungera. Att det evolutionära synsättet inte ger några enkla slutsatser innebär inte att den forskningen är oviktig. Dess viktigaste bidrag är att ge oss nya begrepp, som hjälper oss att tänka på nya sätt.
Huvuddelen av forskningen om innovationer ingår i en forskningstradition med rötter i sociologi, ekonomisk historia, evolutionär ekonomi (Schumpeter, Dahmén etc). Denna tradition betonar att ekonomiska aktörer är begränsat rationella och påverkas av tidigare erfarenheter. Innovationsprocesser förutsätter att marknaden inte är ”perfekt” i lärobokens mening: Olika aktörer har olika tillgång till kunskap, olika förutsättningar att värdera kunskapen och olikas förmåga att agera på basen av den. Det ekonomiska systemet är statt i ständig förändring, det finns inga stabila jämvikter.
Samspelet mellan variation mellan aktörer, och urvalet av de som är mera framgångsrika, ses som den främsta drivkraften till ekonomisk förnyelse. Styrkan i denna forskningstradition ligger i att tolka vad som skett, men det är svårt att leverera enkla och entydiga rekommendationer till politiken, eftersom verkligheten är komplex – vad som kan/bör göras beror nästan alltid på de specifika omständigheterna i det enskilda fallet, det finns inga ”standardrecept”.
Försök har gjorts att inkorporera investeringar i ny kunskap i nationalekonomins statiska modellbyggande, genom ”new growth theory” etc. De ekonomometriska modellerna gör det möjligt att formulera tydliga rekommendationer till politiken – problemet är att man måste göra långtgående antaganden om hur verkligheten är beskaffad för att kunna bygga modellerna, och man glömmer oftast att gå tillbaka till verkligheten och kolla hur väl antagandena är uppfyllda när man formulerar sina rekommendationer.
Personligen har jag större sympati för det som brukar kallas ett evolutionärt synsätt. I stället för att dra tydliga slutsatser ur ekonomisk teori får vi leva med att pröva oss fram, och försöka lära av det som verkar fungera. Att det evolutionära synsättet inte ger några enkla slutsatser innebär inte att den forskningen är oviktig. Dess viktigaste bidrag är att ge oss nya begrepp, som hjälper oss att tänka på nya sätt.
Innovationer, forskning och politik
Innovation är livsblodet i den moderna ekonomin. Utan nya produkter och tjänster, och smartare sätt att producera, leverera och ta betalt för dem, skulle vi bara kunna konkurrera med allt lägre löner. Politiska beslut spelar en viktig roll för vår innovationsförmåga, men den politiska debatten förs alltför ofta utifrån en förenklad begreppsvärld som har liten koppling till dagens verklighet. I den här bloggen ska jag försöka diskutera vad vi idag tror oss veta, och vad man skulle kunna dra för slutsatser av detta.
1972 fick jag som färsk akademiker i uppdrag av en statlig utredning att försöka ta reda på vad samhällsvetenskaplig forskning kunde säga om vad som var viktigt för att skapa fler innovationer. Jag hade tur - forskningen om detta var i sin linda, och det gick att på ett par månader skapa sig en hygglig överblick. Forskarna inom området - och även de som försökte förstå vad den kunde innebära för politiken - var en liten sekt som blev överlyckliga när någon var intresserad av deras tankar, så jag kunde också lära känna många som så småningom blev ledande inom området. Sedan dess har jag hela tiden arbetat i gränsytan mellan att försöka utforma innovationspolitik, vara med och tillämpa den i praktiken, och diskutera med forskare hur man kan tänka om detta.
En central fråga som jag kommer att återkomma till många gånger är vilken roll offentligt finansierad forskning spelar i detta sammanhang.
1972 fick jag som färsk akademiker i uppdrag av en statlig utredning att försöka ta reda på vad samhällsvetenskaplig forskning kunde säga om vad som var viktigt för att skapa fler innovationer. Jag hade tur - forskningen om detta var i sin linda, och det gick att på ett par månader skapa sig en hygglig överblick. Forskarna inom området - och även de som försökte förstå vad den kunde innebära för politiken - var en liten sekt som blev överlyckliga när någon var intresserad av deras tankar, så jag kunde också lära känna många som så småningom blev ledande inom området. Sedan dess har jag hela tiden arbetat i gränsytan mellan att försöka utforma innovationspolitik, vara med och tillämpa den i praktiken, och diskutera med forskare hur man kan tänka om detta.
En central fråga som jag kommer att återkomma till många gånger är vilken roll offentligt finansierad forskning spelar i detta sammanhang.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)