Marknaden och politiken..

På DNs ledarsida lördag 27 december skriver Anders Isaksson - som det låter med visst vemod - om den blandekonomiska förening av stat och näringsliv som drev Sveriges 100 år av tillväxt mellan 1870 och 1970. I Isakssons analys sköts detta goda samförstånd i sank på ideologiska grunder - först socialdemokratins hybris med "den nya näringspolitiken" i slutet av 1960-talet och senare en övertro på marknadens överhöghet.

Det ligger mycket i Isakssons analys, men samtidigt är det lite för enkelt att skylla förändringen i rollfördelning mellan stat och marknad enbart på varierande ideologiska vindar. Det finns också "materiella" skäl till att statens roll reducerats. Den nordiska mobiltelefonstandarden kunde utvecklas i symbios mellan statliga televerk och företag som Ericsson och Nokia, eftersom vi var tidigt ute, och den nordiska marknaden räckte som bas på 1970-talet. Idag har staten släppt greppet om Telia, som inte längre känner något "nationellt" ansvar - men samtidigt har Ericsson och Nokia växt till globala spelare, där den kinesiska marknadens krav är betydligt mer intressanta än några perifera mobiloeratörer i norra Europa. Glöm inte heller att de statliga monopolen hade sitt pris: När Televerket hade monopol på mobiltelefoner var jag tvungen att hyra statens normaltelefon till hutlösa priser.

"Teknikupphandling" har blivit näringspolitikens version av Fänrik Ståls Sägner: "Till flydda tider återgår vår tanke än så gärna".. När gamla tekniska direktörer träfrfas på IVA och diskuterar hur man ska få fart på Sverige, så dröjer det aldrig mer än 10 minuter innan samtalet är tillbaka vid den gamla goda tiden då stat och kapital gick hand i hand. Det är lätt att se varför: Stora delar av svensk industris historiska framgångar har ju, som Isaksson beskriver, byggt på sådana "utvecklingspar". Det man glömmer bort är alla de goda exemplen har det gemensamt att ingen av de inblandade såg sig hålla på med näringspolitik, utan normala affärer. Telia hade visioner och samverkade med Ericsson eftersom de fanns nära till hands, men man tvekade inte att välja andra utländska leverantörer om Ericsson inte kunde leverera. Telia var också slutkund för systemlösningarna och visste vad man ville ha.

När man ville göra medveten politik av instrumentet gick det ofta fel. Mer eller mindre intresserade kunder föstes med lock och pock ihop till en beställargrupp av skoldatorn Compis, men ingen kändre något huvudansvar. Eftersom specifikationen var en förhandlingskompromiss blev den huggen i sten, och ingen märkte att Microsoft under tiden etablerade en ny de facto-standard för operativsystem..