Klarar regeringen att tänka långsiktigt?

På DN Debatt 19/6 skriver Tommy Möller och Magnus Erlandsson om behovet att kunna tänka mer på långsiktiga framtidsfrågor i regeringskansliet: ".. regeringen har det övergripande ansvaret för framtidsfrågorna. Därför är det angeläget att direkt under statsministern upprätta en kvalificerad analysgrupp. Den bör vara frikopplad från den reguljära beredningsprocessen men stå i nära förbindelse med statsministern,.."

Det ironiska är att Sverige en gång prövat denna modell. På 1970-talet inrättade man Sekretariatet för Framtidsstudier, knutet till statsrådsberedningen. Konstruktionen fungerade aldrig, men verksamheten flyttades till ett Institut för Framtidsstudier som fortfarande lever kvar med finansiering över utbildningsdepartementet (om jag minns rätt). De är idag ett samhällsvetenskapligt forskningsinstitut som mest verkar syssla med demografiska förändringar, ofta intressant men utan någon koppling till politiken.

I Sverige har vi också sedan år 2000 genomfört två omgångar av "Teknisk Framsyn", ett gemensamt initiativ från organisationer som VINNOVA, IVA, Svenskt Näringsliv och LO, och med personligt engagemang från ett stort antal kunniga människor. Ett av syftena med dessa processer har varit att försöka väcka intresset för långsiktiga framtidsfrågor i regeringskansliet, dock med oklart resultat. Den förra forskningspropositionen citerade Teknisk Framsyn på var och varannan sida, men det var svårt att spåra några effekter i de reella resursallokeringarna. Den nuvarande regeringens Globaliseringsråd har i bästa fall inneburit en nytändning av intresset för långsiktiga frågor, artikeln i DN Debatt bygger på en rapport som just presenterats för rådet.

Jag läser artikeln på väg hem från London, där jag under två dagar diskuterat hur vetenskapligt grundade analyser av viktiga framtidsfrågor kan få reellt inflytande på politikens utformning. Jag gjorde det på inbjudan av professor Sandy Thomas, som är chef för ett ambitiöst framsynsprogram inom den brittiska regeringens Office of Science and Innovation, tillsammans med erfarna människor från både Europa, USA och Canada, Japan, Australien och Thailand.

Den viktigaste lärdomen från dessa två dagar var att det inte räcker med att leverera väl underbyggda analyser. Vill man att en sån här verksamhet ska få effekt måste den både kunna ta fram solida underlag med integritet och samtidigt våga kavla upp ärmarna och gå i närkamp med användarna.

Målet måste vara att skapa kunskap och förståelse om hur man kan tänka systematiskt om framtiden hos centrala beslutsfattare, så att dessa kan formulera sina kunskapsbehov och ha förtroende för de underlag man får tillbaka. Kanske var det på den här punkten vi misslyckades på 70-talet: På den tiden talade man om ”framtidsforskning”, och trodde kanske för mycket på den linjära modellen, tar vi fram en väl underbyggd rapport så kommer den med automatik att tas till användning.

I Storbritannien tycks man efter lång tids experimenterande ha fått kopplingen mellan analys och politik att fungera. Office of Science and Innovation, där framsynsverksamheten är en del, rapporterar till the Chief Scientist, regeringens högste vetenskaplige rådgivare (en annan funktion vi bara har en blek kopia av i Sverige) och driver ambitiösa långsiktiga projekt om viktiga framtidsfrågor, som idag får dokumenterat genomslag i politiken. Men därutöver har premiärministerns kansli en egen enhet för strategisk analys – The Cabinet Office Strategy Unit – som både kan hantera mer akuta problem och dessutom ökar mottagningskapaciteten för mer långsiktiga underlag.

För mer om de brittiska erfarenheterna, läs http://www.sciencemag.org/cgi/content/summary/316/5832/1701