Riksrevisionen ska granska det statliga riskkapitalet. Systemet har fått kritik för att vara rörigt och ineffektivt (DN Ekonomi, 2013-08-30, sid 21)
För att förstå röran i systemet – och man hittar den även på andra håll,
inte minst just inom närings- och regionalpolitiken – är det bra att ha ett
historiskt perspektiv. Den uppsättning vi har idag har inte uppkommit genom att
någon börjat med ett blankt papper och sagt sig “på vilka områden har vi
systembrister som marknaden inte löser?”, och sedan analyserat på vilka sätt
politiken skulle kunna avhjälpa dessa brister.
De flesta program inom detta politikområde kommer i stället till för att
visa politisk handlingskraft när en kris uppstår. Detta innebär att programmen
ofta får en smal inriktning på en bransch (Fourier Transform) eller region
(Inlandsinnovation). Det innebär också att det växer upp ett lapptäcke av
program som vart och ett är för litet för att göra någon riktig skillnad: Det är
svårt att visa handlingskraft och plocka politiska poäng på att öka anslagen
till en existerande verksamhet som någotsånär lärt sig fungera. I stället gör
man en kraftfull verbal satsning som ministern kan inviga, men utrymmet för nya
satsningar är oftast mycket litet i budgetmanglingen med finansdepartementet, så
programmen blir underkritiska.
Detta är inget nytt fenomen. 1968 bildades Svenska Utvecklingsaktiebolaget,
som en del av “den nya näringspolitiken”. SUABs förste vd, Lars Brising, har
berättat hur man beredde ärendet på industridepartementet (möjligen var det
fortfarande en del av handelsdepartementet). Man skrev en uppdragsbeskrivning
och räknade på vad detta skulle kosta. Sen fick man trava över till
finansminister Gunnar Sträng, som snabbt strök sista nollan i budgeten, men lät
hela uppdragsbeskrivningen stå kvar..
