Rörigt statligt riskkapital

Riksrevisionen ska granska det statliga riskkapitalet. Systemet har fått kritik för att vara rörigt och ineffektivt (DN Ekonomi, 2013-08-30, sid 21)

 

För att förstå röran i systemet – och man hittar den även på andra håll, inte minst just inom närings- och regionalpolitiken – är det bra att ha ett historiskt perspektiv. Den uppsättning vi har idag har inte uppkommit genom att någon börjat med ett blankt papper och sagt sig “på vilka områden har vi systembrister som marknaden inte löser?”, och sedan analyserat på vilka sätt politiken skulle kunna avhjälpa dessa brister.

De flesta program inom detta politikområde kommer i stället till för att visa politisk handlingskraft när en kris uppstår. Detta innebär att programmen ofta får en smal inriktning på en bransch (Fourier Transform) eller region (Inlandsinnovation). Det innebär också att det växer upp ett lapptäcke av program som vart och ett är för litet för att göra någon riktig skillnad: Det är svårt att visa handlingskraft och plocka politiska poäng på att öka anslagen till en existerande verksamhet som någotsånär lärt sig fungera. I stället gör man en kraftfull verbal satsning som ministern kan inviga, men utrymmet för nya satsningar är oftast mycket litet i budgetmanglingen med finansdepartementet, så programmen blir underkritiska.

Detta är inget nytt fenomen. 1968 bildades Svenska Utvecklingsaktiebolaget, som en del av “den nya näringspolitiken”.  SUABs förste vd, Lars Brising, har berättat hur man beredde ärendet på industridepartementet (möjligen var det fortfarande en del av handelsdepartementet). Man skrev en uppdragsbeskrivning och räknade på vad detta skulle kosta. Sen fick man trava över till finansminister Gunnar Sträng, som snabbt strök sista nollan i budgeten, men lät hela uppdragsbeskrivningen stå kvar..