Lite mer oro skulle inte skada..

I sin söndagskrönika i Svd 7 mars påpekar P J Anders Linder, med anledning av AstraZenecas nedläggning i Lund, att våra politiker borde skänka en tanke åt innovationsklimatet i Sverige, förutsättningarna för det välstånd de så gärna vill fördela.

Storföretagen är på väg att växa ur Sverige, och vi vet inte vad som kan ersätta dem. När jag började jobba med innovationspolitik var Sverige en industriell kolonialmakt, vi var hemmabas för ett oproportionerligt stort antal framgångsrika multinationella företag. Idag är många av dessa uppköpta – mer än 40% av företagens FoU bedrivs i företag med huvudkontor utanför Sverige. Och även de som nominellt är svenska ingår idag i globala värdekedjor och väljer fritt var det är bäst att lägga ny verksamhet – som illustreras av Håkan Erikssons flytt till Silicon Valley.

Vad kan vi då göra åt detta? Vi måste, som Anders Linder också skriver, se till att Sverige fortsätter att vara en attraktiv miljö att investera och driva företag i, och vi måste göra det mer intressant att starta och driva företag i Sverige. Men jag tror inte det räcker med bättre rambetingelser för företagande i allmänhet – även om detta är den grund som allt annat måste bygga på.

Sverige har också ett antal strukturella problem som behöver angripas med mer specifika förändringar i politiken. Mina synpunkter här gäller kopplingen mellan offentligt finansierad forskning och företagen – inte för att det är det enda som är viktigt utan för att det är det område jag kan något om.

Vi är ett litet land, i en avkrok av Europa. Även om Sverige skulle lägga ned en stor andel av BNP på forskning så kanske det inte räcker för att skapa kritisk massa: Sverige lägger den absolut största delen av offentlig forskningsfinansiering på det medicinska området, ändå har Pharmacia lämnat Uppsala och AstraZeneca lägger ned i Lund. Vi behöver därför fundera över på vilka områden, och med vilka medel, Sverige kan skapa miljöer med tillräcklig kritisk massa för att göra det attraktivt för globaliserade företag att stanna kvar och helst nyinvestera.

Med detta har vi väckt en förbjuden fråga i den svenska debatten: Är det tillåtet för några andra än forskarna själva att ha åsikter om vad vi ska forska om i Sverige? Kritisk massa kräver ju också att man väljer bort områden.. Verkligheten, inte minst på en teknisk högskola, ser redan idag annorlunda ut, men i de politiska högtidstalen är hyllningar av "forskningens frihet" allenarådande.

En andra fråga handlar om det offentliga forsknings-och innovationsssystemets struktur. Sverige är unikt bland avancerade länder genom att vi valt att lägga i stort sett all offentligt finansierat forskning inom högkolans väggar. Jämfört med t ex Sintef i Norge eller Fraunhofer i Tyskland är sektorn av tillämpningsinriktade institut mycket liten i Sverige, och har fört en krympande tillvaro under mer än 20 års tid. Det fanns en del goda skäl för den svenska politiken, men problemet är att man inte samtidigt givit högskolan spelregler som motiverat den att ta på sig en sådan bredare uppgift. Den hade inte behövt vara oförenlig med akademisk kvalitet – Stanford och MIT är akademiskt ledande miljöer samtidigt som huvuddelen av deras externa finansiering kommer från behovsstyrda finansiärer.

Att bygga argumentationen på den s.k. svenska paradoxen, att "verkningsgraden är låg som i ett gengasaggregat" tror jag dock är ett misstag. Det kan fungera som retorisk figur för att väcka uppmärksamhet, men det finns en uppenbar risk att den leder politikernas tankar i fel riktning. De offentliga FoU-investeringarna är inte anmärkningsvärt höga i Sverige, det "paradoxala" är relationen mellan företagens egna FoU-investeringar och tillväxten. Det finns många delförklaringar till denna synbara diskrepans, men den viktigaste är säkert att de svenska företag som står för huvuddelen av investeringarna ingår i globala värdekedjor. De skulle naturligtvis inte fortsätta att investera om de inte ansåg det vara nödvändigt, men avkastningen uppstår inte nödvändigtvis i Sverige. De höga FoU-nivåerna i Sverige är delvis historiskt betingade: Globaliseringen är ett nytt fenomen.

Pradoxargumentet leder politikerna fel på två sätt: De klarar inte av att hålla isär företagens utvecklingsinvesteringar och det offentliga forskningssystemet, och hävdar däfefter att högskolans forskning ger dålig avkastning, utan någon analys. När man sedan ska visa handlingskraft så inriktar man sig på "kommersialisering" av forskning, kanske den minst viktiga av högskolans bidrag till ekonomin (se t ex de s.k. innovationskontor som lanserades i forskninsgpropositionen 2008).